Vid lilla huset på berget
har vi på lagom avstånd grannar, trevliga fina människor, som det alltid är
roligt att byta några ord med. Snett emot på andra sidan skogsvägen bor en
äldre man som jag hälsat på några gånger. Han har precis som vi varit permanent
boende här, men under ganska lång tid har han inte synts till.
I går kom han tillbaka med
sin gamla bil och jag fick en lång pratstund med honom, han är 87 år, reslig
och rakryggad med vitt hår. Han plågas av värk i stort sett hela kroppen efter
långt och tungt yrkesliv. Men det var inte värken som gjorde honom så nedstämd,
något jag omedelbart observerat i hans fårade ansikte. Efter en stund började
han berätta för mig.
”Min fru och jag flyttade
hit 1965, vi byggde allt själva, vi slet och gjorde fint, jag rullade upp flera
ton matjord som min fru använde till att anlägga den finaste trädgård jag vet.
Hon satte vackra blommor och buskar, som hon skött och ansat hela sitt liv.
Numera kör jag bara hit för att se till hennes blommor, men det är svårt för
mig.”
Är det din värk? Undrade
jag, för då kan vi alltid hjälpas åt.
”Nej” sa han och skakade
sakta på sitt åldrade huvud. Min fru har kommit in på ett äldreboende och
känner inte igen mig mer. Vi har haft ett sådant fint liv tillsammans och detta
är värsta som hänt mig. Jag har tappat livslusten!” Avslutade han med tårar i
ögonen.
Naturligtvis sa jag till
honom att han alltid var välkommen över till oss om han ville prata en stund
eller bara ta en kopp kaffe. Han tackade, vände sig om och gick sakta, med tunga
steg upp till trädgården vid sitt och hustruns hus på andra sidan vägen.
Nils Mohlin
© 22 maj 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar